Båt, fiske, barnsben..

Dagens ord: Gisten eka

Redan som barnsben introducerades jag i sjölivet och sportfiskets underbara värld. Min farfar ägde ett litet torp/sommarstuga vid Norrtäljetrakten och strax intill låg en vacker liten sjö. Det var tradition att jag överlämnades någon vecka varje sommar för att umgås med mina farföräldrar. Inte mig emot då jag som stadsbarn verkligen uppskattade att få komma ut i flora och fauna. Farfar, Einar, var innehavare av en ytterst gisten gammal eka som tjärades, målades, tätades och lades i år efter år. Varje tur med den ekan började alltid med tio minuters ösande. Om vattnet kommit in i båten underifrån eller uppifrån förtäljer inte historien. När ekan väl var öst och flöt flott bar det iväg ut på sjön med fasta rejäla årtag. Rodden ackompanjerades vanligtvis av farfars nynnande. Eller gnolande. Det var säkerligen gamla slagdängor från en svunnen tid som framfördes. 

Fisket i sig var inte speciellt anmärkningsvärt. Det började med att vi vittjade det nät som ofta låg ute under sommaren. En och annan matabborre och mindre gädda var den normala dagsfångsten. Därefter "roddes drag" längs vasskanter och över grynnor. Med viss regelbundenhet tystande gnolandet och farfar vevade in den ena fina abborren efter den andra som raskt skickades ned i en plåthink fylld med vatten.  Avlivning skedde nämligen först vid hemkomsten för att fisken skulle hålla sig färsk och fräsch så länge som möjligt.

Det var fascinerande för en liten palt som jag att ta del av allt detta. Speciellt att peta på fiskarna i hinken var ett äventyr. Farfar ogillade att jag höll på med fångsten med lät udda vara jämt. Jag höll mig lugn med denna sysselsättning och själv kunde han fokusera helt på sitt fiske. Det var inte helt utan risk jag lekte med dessa abborrar. Då och då lyckades jag sticka mig på någon av alla de vassa fenstrålar som finns i abborrens fenor. 

När det gäller sjösäkerhet fanns det mycket i övrigt att önska. Farfar var inte simkunnig men detta löstes snabbt och elegant. I brist på flytväst knöt farfar fast sig själv och undertecknad med ett rep vid relingen. Det kändes tryggt, tyckte jag då. "Nu kan du inte ramla i sjön, pojkvasker", sa farfar förnöjt. Trots mina ringa år var jag faktiskt simkunnig men tanken slog mig aldrig vad som skulle hända om båten sjönk! Som barn litade man på att vuxna hade och gjorde rätt. Inte mer med det.

För övrigt kan jag påpeka att detta var den tid då vi barn låg och solade oss på bilens hatthylla under färd...